Det går inte alltid som man tänkt sig

En incident hände i stallet nu på morgonen. Jag skulle gå in till en häst och mocka. Hästen i sin tur går mot mig för att vilja gå ut. Jag säger vänligt men bestämt till hästen att backa. När man jobbar med hästar är det väldigt viktigt att man har sitt "space" eller sin "bubbla", dvs att man inte har hästen precis inpå sig när man hanterar den, just av säkerhetsskäl. Jag vill påpeka att jag själv var lugn hela tiden. Med en lite speciell häst (som i detta fallet) så är det ännu mer viktigt att man inte brusar upp även om hästen gör fel. 
Iallafall. Hästen backade, snuddade med bakdelen i bortre väggen och just i det ögonblicket såg jag hur paniken kom som en våg över den. Hästen började bokstavligen springa på väggen, ställde sig på bakbenen och där blockade den totalt. Blev som paralyserad och välte åt sidan, där jag stod, i en dörröppning med en skottkärra utanför som hindrade mig från att kunna springa ut. Först kom bogen och sparkande framben. Dom fällde mina ben som hamnade under. Sen kom huvudet, min kind och käke mot hennes huvud. I skolan jobbade vi med hästens anatomi, hur sen ser ut, deras tänder osv. Vi fick chansen att hålla i ett hästhuvud (bara skelettet) och det väger inte lite. Ni som själv hållet i ett vet nog vad jag pratar om. Som tur var så slog vi bara ihop och hon fick sitt huvud brevid mitt halvt ute i stallgången. (Skottkärran missade vi som tur var. Vill inte veta hur de hade slutat..)
Jag lyckades ta mig bort från henne hyfsat kvickt och kände bara hur mina knän dunkade som aldrig förr. Jag slog i mina knän ordentligt innan jul och blev livrädd för att dom skulle gå sönder på riktigt denhär gången.

Så nu ligger jag här med ispåsar på dom och hoppas på att kunna ta mig någonstans om en stund. 

Detta kunde gått så mycket värre än vad det gjorde. Jag vill inte ens tänka på hur det hade kunnat sluta och jag är glad att jag inte var längre in i boxen..